Filmfestivalen 2011

Tvillingsjäladrama från SWE

Regi: Anders Grönros

14-åriga tvillingarna Cilla och Tina är lika på många sätt, olika på andra, och de älskar varann som bara syskon kan. Men Cilla dör, och det är som att halva Tina dör med henne, och hon måste lära sig att leva med sin saknad.

Anders Grönros är en mycket skicklig personregissör, eller så är tvillingarna Midfjell, som spelar Tina och Cilla, extremt talangfulla skådespelare, ty det slår gnistor om deras prestation. Välkomponerad och skickligt berättad historia, trovärdiga karaktärer, bra musik, skratt och gråt om vartannat. Dramatiskt utan att bli bombastiskt, igenkännande utan att bli klyschigt. Kanske lite lång, med Return of the King-syndromet (för många slut), men det är nog enda invändningen mot denna mycket gripande film.

5 krossade ting av 6

Dårdramedi från FIN

Regi: Arto Halonen

Anna tas in på mentalsjukhus i 1940-talets Finland, och får för sig att hon är prinsessa.

Med vackert foto och en karismatisk Katja Küttner kommer man långt, och visst är det småkul och emellanåt ganska dramatiskt. Men att hon är en älskvärd knäpplund räcker inte för att bära en hel film, och efteråt är Prinsessa ganska lättglömd.

3 sommarscener av 6

Kostymkomposition från FRA

Regi: René Féret

Wolfgang hade en likaledes begåvad storasyster, men att en kvinna skulle kunna spela fiol var otänkbart i 1700-talets Europa, och att hon skulle få komponera, än mer så.

Med skickligt skådespel och väl uppbyggd dramaturgi berättas historien om Anne-Marie Mozart, Nannerl kallad, hennes vänskap med franska prinsessan Louise, hennes kärlek till den franske kronprinsen och hennes lekfulla rivalitet med lillebrorsan Wolfgang. Det är dramatisk, roligt och förstås kryddat med mycket bra musik, och scenerna när hon klär ut sig till man för att få samtala med kronprinsen påminner om samtliga av Shakespeares komedier.

4 menuetter av 6

Anstaltaction från CAN

Regi: Kim Chapiron

Till en ungdomsanstalt i Montana anländer tonåringarna Angel, Butch och Davis. Det är hårda bud för att klara sig, men vänskap och lojalitet kompletterar våldet och umbärandena.

Det känns realistiskt och äkta. De vanligaste klyschorna, som korrupta fängelseföreståndare och überbrutala plitar, undviks, och huvudkaraktärerna ges dimensioner sällan förekommande i anstaltfilmer. Det är rått och brutalt, om än en smula förutsägbart. Klart sevärd.

4 ekivoka målningar av 6

Mzungunappning från DEN

Regi: Vibeke Muasya

En mamma åker med sin adoptivson, ursprungligen från Kenya, till Nairobi för att åka på safari. Men i ett obevakat ögonblick lyckas han springa iväg och hamnar i en kåkstad. Illa går till värre när ett gäng skurkar får nys om den stora belöning som väntar den som kan återbörda pojken till modern.
Det är mycket skickliga barnskådespelare och miljöerna är välbekanta, men samtidigt främmande. Kidnappningsdramer går det 13 på dussinet, men här har vi twisten att det inte rör sig om en egentlig kidnappning från början, utan snarare ett missförstånd. Således tvingar man lägga delar av skulden på pojken som springer iväg och delar av skulden på den olyckssaliga mamman som utan att tänka på konsekvenserna erbjuder monetär ersättning i direktsänd tv. Lägg till skurkaktiga skurkar, korrupta snutar och desperata fattiga barn och historien griper tag.

4 Laudrupautograferade fotbollar av 6

Olycksthriller från ARG

Regi: Pablo Trapero

Sosa är advokat utan licens och livnär sig på att kräva skadestånd i samband med trafikolyckor. Luján är ambulansläkare, och de två möts.

Till en början är filmen ganska seg, men när Luján finner ut sanningen om Sosas leverne börjar det hända saker. Även om den är förutsägbar så rycks man med av den alltmer blodiga och gripande historien, och huvudkaraktärerna är mångbottnade och skickligt gestaltade. Med några sköna twistar hade Carancho kunnat bli en riktigt rejäl rulle, men den får nöja sig med ett betyg en bit över medel.

4 korrupta lagupprätthållare av 6

Palestinapekoral från ISR

Regi: Julian Schnabel

Från 1947 till 1994 berättas utsnitt från Palestinas historia, sett från ett barnhems perspektiv via dess föreståndarinna, samarbetspartners och barn.

Det är bombastiskt och klyschigt, som att se någon vifta meed en palestinsk flagga i två timmar. Historien är ganska snyggt ihopsnickrad och Freida Pinto i titelrollen är nästan lika bra som hon är vacker. Men intresset blir genomgående ljummet och den ensidiga synen på mellanösternkonflikten i samband med att alla palestinier pratar engelska med arabisk brytning gör att trovärdigheten sjunker en smula.

3 röda blommor vid vägkanten av 6

Blindactiondokumentär från USA

Regi: Kitao Sakurai

Blinde Larry blir kompis med kampsportläraren Darren och av någon anledning även med strippan Candi. Darren mördas och Larry vill hämnas.

Tja. Inte är det speciellt bra, historien saknar driv och man kommer aldrig karaktärerna in på livet tillräckligt för att bry sig. Det är inte direkt dåligt, men tämligen umbärligt.

2 vita käppar av 6